martinjohansson

En nära-döden upplevelse

Svinkallt. Nästan så kallt att byxorna blir så frusna att man inte kommer upp på cykeln. Snålblåst, men som tur är ingen snö från himlen. Nedsänkta blickar var man än tittar. Ett missmod man i stort sett kan ta på. Till slut rullar denna ångest materialiserad i form av ett tåg in på stationen. Allmän panik för att komma först in och få en plats. Sakta rullar vi iväg i mörkret, mot en oviss framtid. Är detta slutet? kom jag på mig själv med att tänka. Allt som hörs är tåget som tar sig fram, över isiga spår och snöiga ledningar. Ingen säger något, det är nästan tyst som i graven bland passagerarna. Till sist kommer vi i alla fall in på stationen. Jag tittar mig omkring, och det enda som möter mig är flackande blickar. Tryckluften pyser till och dörrarna slås upp. Kylan slår som en knytnäve i ansiktet, men det är skönt att få andas frisk luft igen. Kanske för sista gången.

I sakta mak rör vi oss framåt och nedför trappan. Ljudet av hundratals steg studsar mot de frusna kakelväggarna. Idel nedslagna blickar, och de få ögon man ser visar inget annat än uppgivenhet och rädsla. Som skänkt från ovan får jag min chans att bryta mig ur. I snabb - men tillräckligt sansad för att inte se misstänkt ut - takt viker jag av från spåret. Jag vågar inte se mig om, och inte förrän jag står innanför dörren till den gulaktiga tegelbyggnaden kan jag andas ut ordentligt.

Jag klarade det igen, vägen till jobbet.