Tillägnat
Det behövs ingen klatshig inledning på den här bloggen. Rubriken inte mycket att ha den heller. Det borde vara en mix mellan sorg, saknad, tomhet, oförstående och chock. Niklas har lämnat oss för en bättre plats. Var han är har vi ingen aning om, men jag tror och hoppas att han har det bra nu.
En vecka sedan begravningen nu. Vet egentligen inte varför jag inte skrivit något om det tidigare. Orken har bara inte funnits där, precis som veckorna innan. Sen beskedet om hans bortgång kom har inget varit som vanligt. Det kommer aldrig heller att bli som förr, det vet vi alla.
För vem ska nu vara allt som Niklas faktiskt var? En tjoande polare som nio gånger av tio fanns på stan eller station. En hockeykompis som alltid var med och skrek på bortamatcherna och alltid var ett glädjeämne i bussen. En lagkamrat när vi lirade bandy eller hockey tillsammans. En vän som så många gånger ringde om kvällarna och bara ville prata en stund. En kusin som aldrig mer kommer finnas där i soffan på julafton eller alla kalas..
"Du är den vackraste jag mött, inte påmålad och falsk som andra" Magnus Uggla sjöng det, och det passar så bra in på dig Niklas. Det fanns ingen falskhet hos dig. Du sa va du tyckte, och mer var det inte. Du hälsade och pratade med alla tänkbara människor, och även om folk tyckte det var lite knäppt så la du aldrig av med det. Den egenskapen kommer jag alltid att koppla samman med Niklas.
Varje morgon finns den där knuten i magen, och jag undrar om den någonsin kommer försvinna. Begravningen var förjävlig, men å andra sidan var den behövlig. Samlas ihop oss, ta skiten tillsammans. Allt prat och all sång berörde mig inte särskilt, men det brast verkligen när vi fick ta farväl vid kistan. Men det var skönt, att kunna släppa ut allt. Något jag inte gjort innan, och inte heller nu efter, trots att det skulle behövas..
Att få lägga handen på kistan och tyst viska "farväl" till dig, är något jag bär med mig hela livet. Jag älskar dig Niklas, på ett sätt man bara kan älska dig.
Vi måste hålla ihop. Tack bröder och familj, tack släkten och framförallt tack Malin som pallat med när jag gått in i mig själv för att tänka. <3
En vecka sedan begravningen nu. Vet egentligen inte varför jag inte skrivit något om det tidigare. Orken har bara inte funnits där, precis som veckorna innan. Sen beskedet om hans bortgång kom har inget varit som vanligt. Det kommer aldrig heller att bli som förr, det vet vi alla.
För vem ska nu vara allt som Niklas faktiskt var? En tjoande polare som nio gånger av tio fanns på stan eller station. En hockeykompis som alltid var med och skrek på bortamatcherna och alltid var ett glädjeämne i bussen. En lagkamrat när vi lirade bandy eller hockey tillsammans. En vän som så många gånger ringde om kvällarna och bara ville prata en stund. En kusin som aldrig mer kommer finnas där i soffan på julafton eller alla kalas..
"Du är den vackraste jag mött, inte påmålad och falsk som andra" Magnus Uggla sjöng det, och det passar så bra in på dig Niklas. Det fanns ingen falskhet hos dig. Du sa va du tyckte, och mer var det inte. Du hälsade och pratade med alla tänkbara människor, och även om folk tyckte det var lite knäppt så la du aldrig av med det. Den egenskapen kommer jag alltid att koppla samman med Niklas.
Varje morgon finns den där knuten i magen, och jag undrar om den någonsin kommer försvinna. Begravningen var förjävlig, men å andra sidan var den behövlig. Samlas ihop oss, ta skiten tillsammans. Allt prat och all sång berörde mig inte särskilt, men det brast verkligen när vi fick ta farväl vid kistan. Men det var skönt, att kunna släppa ut allt. Något jag inte gjort innan, och inte heller nu efter, trots att det skulle behövas..
Att få lägga handen på kistan och tyst viska "farväl" till dig, är något jag bär med mig hela livet. Jag älskar dig Niklas, på ett sätt man bara kan älska dig.
Vi måste hålla ihop. Tack bröder och familj, tack släkten och framförallt tack Malin som pallat med när jag gått in i mig själv för att tänka. <3
Kommentarer
Postat av: Nova
:'( Det är alltid svårt när sådana saker händer. Och det gör ont. Förbannat ont hela tiden. Det kommer aldrig komma en dag då man minns personen man förlorat, men det kommer en dag då man börjar få LITE mer distans till känslorna. Lite mer distans till sorgen och saknaden. Ta dig tid att sörja och sakna. Bearbeta, reflektera och reagera. Stöd från nära och kära gör det enklare. Sänder över en tanke killen. /Nova
Postat av: Nova
"Det kommer aldrig komma en dag då man inte minns den personen man förlorat",skulle det stått. :( Ibland är tanken före tangenterna på tangentbordet....
Trackback
