martinjohansson

Det kan man nästan kalla det. Igår tog Mallsan och jag Peggan och åkte en sväng. Rötterna ledde mig ut mot Miskarp och lilla grusvägen mot Ljuna. Förvånande vad gamla fina minnen som kom springandes, tror att Malin tröttnade ett tag efter all fakta.. Vägen mot radiomasten, Sonjas gamla kåk, tennisplanen, Egons hus, hagarna där kossorna alltid gick, bron över E4an.  A shame att vi inte tog ladugården och Ängarna while we were at it så att säga.

Kort och gott.. Det var där man växte upp. En barndomsvän i Jens jag inte vill byta mot något annat. Bippa och Gert som fixade mat och styrde med annat. Niklas som fanns där ibland och gjorde sitt för att barnen skulle ha det bra. Vilka tider. Snudd på fjärilar i magen. Alla i Johansson släkten har nog sina egna band dit.

Semesterveckan är slut i alla fall. Inte mycket att säga om. Varit skönt att vara sig själv. Något jag känner att jag verkligen kan vara för första gången på länge. Något som är mitt umgänges förtjänst. Malin, Malin, Malin.. Det vore inte samma sak utan dig, det förstår du nog <3



När vi ändå är där, så slänger vi in den här. För att tänka på de som borde vara här, men som inte är där. Graven såg bra ut igår i alla fall.. Det känns bra.