martinjohansson

Aldrig har jag känt en sådan stark blandning av känslor. Smärta, sorg, glädje, maktlöshet, tro, kärlek och hat.

Smärta och sorg för att vi aldrig mer kommer träffas. Glädje för att du befinner dig på en plats som förhoppningsvis är bättre än denna. Maktlöshet för att inte kunna påverka det som händer. Tro på att det finns något efter detta liv. Kärlek till Niklas och min familj. Hat för att sådant här händer.

Det är kanske en klyscha, men hade jag kunnat göra något annorlunda hade jag verkligen sagt vad du betyder för mig innan det var för sent. Det var självklart omöjligt, ingen kunde tro att det skulle gå som det gjorde.

Jag skäms egentligen inte för att jag inte minns datumet Niklas gick bort. Det skulle skapa en undermedveten nedräkning, räkna dagar, veckor, månader och år. Nu får man ta det som det kommer, vilket på sätt och vis är skönt. Varför minnas datumet? Ett datum som för alltid kommer vara så starkt förknippat med sorg.

Det har nog sagts eller skrivits någonstans förut men den lilla stund jag och mina bröder hade bredvid kistan, det sista avskedet, har för alltid etsats fast i minnet. Känslan som fanns i kroppen när jag la handen och rosen på kistan går inte att beskriva, jag ville bara att allt skulle spolas tillbaka och vara tillbaka som vanligt.

Att tårarna alltid är nära när jag tänker på det här gör mig inget. I tårarna finns Niklas. I tårarna finns någon slags tröst och alla minnen.

För evigt ihågkommen och älskad, aldrig glömd.  <3